Freitag, 17. August 2018

En paradoxal musikpicknick i stereo långt borta men ändå så nära

Vi befinner oss på musikfestivalen Esteró Picnic helgen före påskveckan som i Spanien och Latinamerika heter Semana Santa. Festivalplatsen ligger långt borta från centrum i vid Calle (väg) 222 i norra Bogotá, Colombias huvudstad med sina ca 8 miljoner invånare och vars vägar har nummer i stället för namn. Festivalen uppskattade ca 70.000 besökare under helgen.  
Såhär började jag mina funderingar om musikfestivalen Estero Picnic i slutet av mars och nu när den stekheta festivalsommaren så gott som är slut och efter att vi firat Flow , tänkte jag föra er tillbaka i tiden för att reflektera över hur det kan se ut på en hipstermusikfestival i Latinamerika istället för att gotta mig i förra helgens Flowupplevelser



Veckoslutsfestivalen Éstero Picninc ägde rum den 23-25.3.2018 och kunde lika gärna vara vår egen Flow festival, Öya festivalen i Oslo eller Way Out West i Göteborg. Banden, det grafiska uttrycket, känslan, regnet och temperaturen (ifall det är en kall junifestival), köerna för att komma in på området och för att ta sig ut då programmet är slut, människorna och deras ålder och klädstil, ja och till och med biljettpriserna. Det känns verkligen som om det inte finns någon skillnad mellan att vara på urban hipsterfestival i Colombia eller i Norden. Min brasilianska fotograf Danilo Canguçu säger att min konklusion låter väldigt trist.


Är detta verkligen så trist och betyder det att den lilla bubblan av internationella urbana hipsters inte längre har några landsgränser och så väldigt stora kulturella identitetsskillnader? Kanske det men det handlar nog mest om en minoritet huvudstadsbor som vuxit upp med samma populärkultur. Den stora och svåra frågan är kanske hur tillgänglig populärkulturen är för gemene man i Colombia?


En endagsbiljett till denna musikpicknick kostade ca 300.000 pesos (ca 85 euro) och en tredagarsbiljett kostade ca 600.000 pesos (170€), med möjligheten att köpa VIP-biljetter till det dubbla priset. Biljettpriserna för Flow, Öja och Way Out West ligger på ganska lika nivåer.  I detta fall är den största skillnaden att en vanlig medellön i Bogotá ligger på ca 600-700€ då minimilönen är ca 250 €. Vi befinner oss också i ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder och de som har råd att gå på Esteró Picnic lever i en urban och priviligierad bubbla. De bogotanare som jag intervjuar är väldigt medvetna om denna motsägelsefulla verklighet. Det som verkar både fascinera och irritera är att man i Colombias större städer som t.ex Bogotá, Cali och Cartagena kan “leva som en europé” samtidigt som det utanför stadsmuren råder en helt annan verklighet. Detta är en version av svaren på min fråga gällande hur tillgänglig kulturen och populärkulturen är i landet Colombia. Det är inte jätte kul att sätta en sådan kritisk blick på denna festival redan i starten och det känns verkligen också som en projektion då jag själv bor och lever i denna privilegierade bubbla i hipsterkvarteret La Macarena i Bogotá.
Sanningen är att dessa festivaler är fullständigt kommersiella, scenerna har sponsorernas namn, mat- och dryckförsäljningen är också ett bra business samarbete med mera. Det är helt naturligt med dessa kommersiella villkor och behöver inte kanske kännas så kontroversiellt? Trots att vi kan njuta av en större ekonomisk jämlikhet i Norden så är denna sortens festivaler också till för främst en liten minoritet som också till största delen representeras av privilegierade urbana hipsters som tillhör generation Y.
Det är väl inget att skämmas för och musikfestivaler har ju sin grund i kärleken till musiken, skit nu i om förverkligandet går på kapitalismens villkor.


Ja det är nog för kärleken till musiken som de flesta är på denna festival och majoriteten av dem jag pratar med är här främst för att se Gorillaz.

                        Lina Ruiz, kulturarbetare från Bogotá såg mest framemot att se Gorillaz


Felipe Reyes jobbar med audiovisulla helheter för ett mediahus i Bogotá och under festivalen arbetade han med att filma bänd och intervjuer.

                  Melisa Garzon som arbetar med TV-produktioner i Bogotá njöt hela tre dagar på festivalen med sina vänner.

På fredagen var huvudartisterna The Killers, Lana Del Rey, Metronomy, The Neighbourhood och Milky Chance. The Killers konsert blev tyvärr nästan lika tråkig som Lana Del Reys melankoliska uppträdande. Lana Del Rey har en väldigt stark scennärvaro där hon rör sig som en mörk och sensuell diva. Men då hon sjunger samtliga sånger med samma monotona energi och då det verkar som om de flesta sånger innehåller orden: “die” , “high”, och “cry” blir det tillslut för mycket och vi måste avlägsna oss för att av en slump se fredagens höjdpunkt och bästa fest som bjöds av det elektroniska bändet Sofie Tukker. Fredagen avslutas med Metronomy vars syntetisatorers för höga ljud och tältets tråkiga energi blir en besvikelse.


                                                Sofi Tucker var fredagens höjdpunkt


Gorillaz intog den stora scenen sent på lördagskvällen och det blir också en välbeställd regnpaus under denna smockfulla konsert. Gorillaz är verkligen en makalös show med en mängd visuella effekter, en fantastisk kör och ett tiotal gästande artister. Vokalisten Damon Albarn ger generöst plats åt de gästande artisterna men han kunde gärna ha presenterat dem och tackat dem, fast för en äkta Gorillaz fan är gästartisterna kanske självklarheter. För att nämna ett par så gästas konserten av den Colombianska sångerskan Kali Uchis som själv hade sin konsert på Esteró Picnic tidigare under lördagen. Uchis är vokalisten för en av låtarna på Gorillaz senaste skiva. Denna senaste skiva är full av gästande vokalister och det finns också en låt som presenteras av självaste De La Soul som också hade en fantastisk konsert tidigare under kvällen och det blir en väldigt stark scennärvaro även när trion uppvaktar Gorillaz konsert.
Gorillaz vokalist Damian Albarn

Under lördagen spelade också bl.a. ett av Colombias kändaste bänd nämligen Bomba Estéreo på stora scenen för en fullsatt och entusiastisk publik. Lördagen avslutas med ett fantastiskt starkt uppträdande av det elektroniska bandet Bonobo.
Söndagens huvudartister var LCD Soundsystem, DJ Snake, Zoé och The National. Söndagens stora överraskning och bästa Rock n´roll bjuder bandet Royal Blood från England på som endast består av en gitarrspelande vokalist och en trummis. Den som tycker om musikgenren Champeta kommer alldeles säkert att gilla den bogotanska musikern Charles King som spelade för en festande söndagspublik inne i det stora tältet medan regnet öste ner utanför.

Det regnade precis alla dagar (inte hela tiden) under festivalen och de jag pratar med berättar att det alltid regnar på Esteró Picnic. Det är nästan alltid roligt att gå på festival, vare sig det regnar eller inte och också denna blev det en väldigt stark upplevelse, inte minst med tanke på att vi befann oss på ca 2600 meters höjd i ett nordiskt vår- eller kanske höstklimat och dessutom nästan mitt på ekvatorn.
Foto: Danilo Canguçu
TEXT: CARL LINDGREN
Tack för inspiration: Ny Tid

Sonntag, 17. Juni 2018

Politik, ny president och tre unga röster från Colombia

Vi befinner oss i Bogotá och det är valvecka inför kongressvalet som ägde rum den 11.3.2018.
Själv befinner jag mig i Bogotá sedan den 11 december och jag har ännu inte riktigt blivit helt klok på hur detta land egentligen styrs och fungerar, så jag väljer att tillfredsställa min nyfikenhet genom intervjua tre unga journalister vid olika tillfällen under valveckan.
Dessa journalister från huvudstaden Bogotá är ganska jämnåriga och har väldigt lika värdegrunder, så deras åsikter kommer att representera en liberal och urban syn på valen.
Nu har det gått över tre månader sedan dessa intressanta möten om valen i Colombia, landet valde en kongress ännu mer åt höger och idag den 17.6 har den ultrakonservativa Ivan Duque valts till landets nästa president. Den konservative Iván Duque besegrade den populäre vänsterkandidaten Gustavo Petro, som i sin ungdom var medlem i gerillan M-19 och som senare i livet blev borgmästare i Bogotá. Det ligger en dunkel och konstig tystnad över Bogotá och mina vänner är alla rätt så knäckta. Många befarar att detta blir slutet på fredsprocessen i Colombia, som varit på så god väg hittills. Det finns alltså en stor risk att Colombia gör en regression i sin blodiga historia, vilket leder till att åter många kommer att få sätta livet till.  Här kan du läsa mer om gårdagens presidentval: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/konservativ-politiker-mot-seger-i-colombia

Jag är ingen politisk korrespondent och kommer inte desto mer att analysera landets politiska situation, men jag vill gärna gå tillbaka i tiden för att ta chansen att berätta för er vad dessa geniala tre unga journalister berättade för mig tidigare i vår.

Sergio Rosas Romero är född år 1992 i Bogotá. Sergios familj kommer från Bogotá och han håller på att slutföra sina studier inom journalistik och litteratur vid universitet Javeriana.
Sergio berättar att han är son till två läkare och att man alltid talat om politik i hans familj.
  • Vi har alltid röstat. Lärare och professorer har också varit viktiga personer som introducerat politiken för mig. Han påpekar att han lever i en priviligerad bubbla men att han ändå tror på mikropolitikens kraft att sakta förändra samhällen. Sergio berättar att han valt en bana inom journalistik för att han alltid varit intresserad av att prata med människor och av att skriva.
    - Att vara journalist är också min möjlighet att komma ut ur min bubbla genom att möta olika människor . Jag tycker t.ex att vad Colombia behöver är mera journalistik och engagemang.
Sergio har arbetat som journalist vid den colombianska tidningen Semana. Hans dröm är att kombinera författarskap med journalistik.

                                              Sergio Rosas, Foto: Danilo Canguçu
Andrea Melo Tobo är född 1990 i Bogotá, liksom hennes föräldrar. Andrea är kulturjournalist och har också jobbat som radioproducent. Hon har nyligen slutat sitt arbete vid den ungdomliga kulturtidskriften Bacanika och när jag träffar Andrea har hon precis lämnat in sin visumansökan för att kunna få arbeta ett år i Frankrike.
  • När jag var liten tyckte jag mycket om att skriva och jag ville bli antingen jurist eller författare och journalist blev nu lite nånting mittemellan. Hemma pratade vi inte så mycket om politik och jag själv började gå på olika demonstrationer som ca 15 åring. Detta uppfattades inom familjen som väldigt provokativt och jag blev kallad “La Guerrillera” (Gerilla flickan).
  • Som ung jobbade jag också med ett socialt radioprojekt för och med barn och ungdomar som hade upplevt våldet i Colombia. Via detta jobb blev jag hotad ett par gånger för att jag lärde barnen om feminism,demokrati, mänskliga rättigheter och annan sorts social empowerment. Igen blir jag kallad “La Guerrillera”, fast av människor utanför min familj. En dag ringer en man till mina föräldrar och säger att jag kommer att bli dödad om jag inte slutar med detta arbete. Detta ledde till att jag slutade arbeta där och började arbeta med kultur istället.

    Nu skulle jag vilja lämna Colombia för att arbeta med frågor som t.ex migration. Man tänker att gränserna är här i Colombia, men mitt land är en mycket liten värld men spänningar finns över hela världen. Jag vill också se världen och göra nåt för den då jag känner mig väldigt priviligierad och här i Bogotá händer inte just nåt mer spännande än att nån kanske stjäl din telefon. I framtiden vill jag testa på att arbeta med mera volontärarbete som har med social empowerment att göra.

Andrea Melo Tobo, Foto: Danilo Canguçu
Santiago Valenzuela är född 1990 i Bogotá därifrån också hans familj kommer. Santiago arbetar för tillfället som journalist vid www.pacifista.co . Pacifista är ett journalistiskt projekt under det internationella mediehuset VICE. Pacifista existerar endast på nätet och fokuserar på teman om fred och våld i Colombia som till exempel vad som sker med FARC och de övriga gerillorna och på hur kongressen lyckas implementera fredsavtalet. Santiago berättar att det är hans dröm att få arbeta som journalist med detta projekt. Santiago har också arbetat med flera andra tidningar i Bogotá och han berättar att valet att bli journalist kändes naturligt eftersom han alltid tyckt om socialantropologi och om att arbeta med människor.

  • Mina bröder arbetar också inom sociala projekt och känner bra till komplicerade situationer inom mitt land så det har säkert också påverkat. Inom familjen var den Colombianska situationen också väldigt närvarande eftersom vi inte under flere år kunde resa till vårt fritidshus pga att området var kontrollerat av gerillan.
  • Man lär sig nya saker varje dag som journalist och det vackra med att jobba hos Pacifista är att vi är oberoende av företag eller av att sälja t.ex reklamutrymme. Majoriteten av medierna talar om fred som om någonting som endast sker i kongressen medan vi försöker visa att konceptet fred är något större än historier om FARC, fred är något som sker varje dag på gatan eller t.ex inom kultur och sport.


                                            Santiago Valenzuela, Foto: Danilo Canguçu

Speciella val då det va det första kongress- och presidentval sedan man lyckats ro iland den svåra processen med fredsavtalet som godkändes av kongressen i november 2016.
I och med fredsavtalet är landets mest inflytelserika gerilla FARC (Colombias revolutionära väpnade styrkor – folkets armé) nu ett politiskt parti med garanterat 5 platser i kongressen och fem i underhuset.
  • Det här är ett speciellt viktigt val och i maj väljer vi en president så kampanjerna och spelen gäller båda valen. Det är inte så bra att ha både parlamentsval och presidentval så nära varandra då de blir väldigt påverkade av varandra. Det är också problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv i och med det generellt ganska låga valdeltagande. Det finns också olika metoder i detta land gällande att “köpa” röster på förhand av mindre bemedlade personer på landsbygden. Många vet inte heller vad de olika partierna representerar. I Europa är ord som vänster, höger, socialdemokrati mycket klarare och sannare.
  • En av de viktigaste uppgifterna för den nya kongressen är att den borde kunna skydda fredsavtalet och fortsätta med lagstiftningen så att fredsavtalet implementeras och verkställs. Ett grundläggande exempel är t.ex att offren har en röst i den nya  kongressen. Så har det inte varit och därför är det viktigt att det väljs in ledamöter som har kapacitet att föra denna talan, annars förblir fredsavtalet endast ett papper gällande många punkter.
Ett problem med fredsavtalet har varit att det använts i populistiska syften i den politiska debatten för att vinna popularitet och makt berättar alla tre, Rosas, Mela och Valenzuela.

  • Att t.ex vara för freden kan vara en bra slogan men sist och slutligen är det inte så många som går djupare in i diskussionen om vad avtalet verkligen betyder. Folk röstar t.ex pga rädslor, som tex rädslor för förändring, ord som socialdemokrati,“jag är rädd för FARC och därför röstar jag på..”, folk röstar enligt tradition, “jag och min familj har alltid röstat såhär”, eller de desinformerade röstar på en kandidat som t.ex simplifierar genom att säga “Colombia behöver mera gruvindustri för att skapa jobb eller kanske kandidaten är bra på att höja sig själv i media.Sedan finns det ju problem med “köpta” röster som är en helt annan historia.
-Sergio Rosas

Under året 2017 blev 105 människorättsaktivister mördade i Colombia. Morden har blivit färre i landet men våld mot aktivister har ökat sedan fredsavtalet med FARC.   
- FN

  • På 80-talet hette det politiska partiet under FARC,  Union Patriotica och regeringen samt paramilitärer mördade tusentals personer som tillhörde partiet under åren.
    Vi har många problem eftersom personer som tillhör FARC fortsatt blir mördade. Det blir också ett väldigt avgörande val eftersom de konservativa partierna möjligen kan lyckas paralysera implementeringen av fredsavtalet. Den viktigaste reformen som måste röstas igenom för att kunna fortsätta med genomföringen av fredsavtalet är Reforma Rural Integral (RRI) som gäller transformationen av landsbygden. Reformen har inte gått till omröstning i kongressen eftersom de politiska partierna av olika orsaker inte velat genomföra den. Utan denna reform utvecklas inte den svåra situationen mellan bönder och FARC som inte har tillgång till sin mark. Reformen innefattar också att hjälpa dem som mist sina områden och tvingats fly, genom att ge dem ny mark eller återlämna deras gamla mark. Att lösa problem som kokaodling blir också svårt utan denna reform samt att lösa problemen som att internationella företag finansierar gerillor. United Fruit Company som ett exempel. - Santiago Valenzuela

Det är en demokratisk revolution att ha med FARC i kongressen om vi tänker att FARC varit en beväpnad gerillaorganisation mer än femtio år som gjort sig skyldiga till fruktansvärda våldsdåd.  - Rosas.

Det är det mest rättvisa och mest nödvändiga vi har gjort och det gör att vår demokrati blir mera trovärdig och intressant. - Melo

Att ha med FARC i kongressen finns med i fredsavtalet och fungerar lite som att byta ut vapen mot ideer. - Valenzuela

  • Jag har ganska lite förtroende för partierna i detta val, inte bara gällande kongressen utan också gällande presidentvalet. Delvis för att jag känner att allt för många har utnyttjat fredsprocessen i ett populistiskt syfte, delvis för att jag känner att allt för få röstar och de som röstar är antingen på ett eller annat sätt köpta röster,  en del röstar alltid, och / eller för att de har någon i sin familj / bekantskapskrets som är kopplade till de politiska kampanjerna. Detta betyder att de röster som hörs i detta val inte nära på representerar hela vårt land.
    Jag tycker också den politiska diskussionen är mycket polariserad, lite som ett aggressivt “Disney krig”, med meningar som  “vänster är från ondo”, “socialdemokrati är marxism”. Man spelar med emotioner och skriver förenklade fraser på Twitter. Jag tycker det är komiskt att det colombianska folket hatar vänsterpolitik som om vi hade haft flere horribla vänsterregeringar medan sanningen är att Colombia aldrig haft en vänstersinnad regering.   - Andrea Melo Tobo

Vad önskar du för ditt land och hur ser du på dess framtid?

  • Jag skulle önska att Colombia en dag fick en vänsterregering som vi aldrig haft under vår över 200-åriga historia. Om vi jämför med resten av latinamerika så har t.ex Chile, Ecuador, Perú, Uruguay, Argentina och Brasilien alla haft antingen vänstersinnade regeringar eller presidenter nu under 2000-talet.
Jag önskar att Colombia hade en bättre hälsovård och utbildning i framtiden, mera öppenhet och att det inte mera fanns någon gerilla och att vi slutade sälja vårt land till multinationella företag. Jag önskar att vi alla skulle fråga oss vad är Colombia idag och vad vill vi?
Jag är lite pessimistisk och vi kommer att ha svåra år framför oss för det finns mycket rädslor i vårt land. Partiernas kampanjer har utnyttjat dessa rädslor och jag tycker att tonen har varit mycket våldsam i samband med dessa val. Jag tror att våldet i detta land kommer att ändra form. Det blodiga våldet som människor relaterar Colombia med kommer inte att öka men det verbala våldet kommer att öka och det har vi redan sett. - Sergio Rosas

  • Det är jätte trist att se att kriget fortsätter i mitt land. Förra året måste ca 1000 familjer i regioner som fortsatt är kontrollerade av gerillor, lämna sina hem. Jag önskar att bönder och indianer fick tillbaka sina jordegendomar och att droghandeln tog slut.    - Santiago Valenzuela

  • Jag önskar att vi en dag ingenting mera hade, en dag då pengarna inte mera hade något värde och att vi alla måste börja om från början på lika villkor. Gällande framtiden är jag tyvärr ganska pessimistisk för att jag känner att vi genomlever flera kriser inom landet. En kris gällande individen och vad det betyder att vara colombian, en kulturell kris och en värdekris.  Jag tror tyvärr att det måste ske en ännu större kris innan vi vaknar. Jag tror också att vi med stor sannolikhet kanske får den ultrakonservativa Germán Vargas lleras eller den ultrakonservativa Ivan Doque som vår nästa president. De skulle driva vårt land till kaos. Paradoxalt nog är det kanske just det kaoset vi behöver för att vakna. Av rent samvete kommer jag själv antagligen att rösta på Humberto de la Calle (Colombias Liberala Parti).                         - Andrea Melo Tobo


Colombias kongressval avgjordes söndagen den 11.3. Presidentvalet skedde den 27. maj och presidentvalets andra omgång avgjordes den 17. juni 2018.

Foto: Danilo Canguçu
TEXT: CARL LINDGREN

Montag, 7. April 2014

Roatán - Lost Paradise

In 2008 as a crew member on Board NCL Pearl and Sun, I visited Roatan weekly. It is my favourite island... this morning I came across a post by Jim Walker: NCL Crew Member shot and killed in Roatan Honduras. My conclusion: it is not a miracle that Roatan starts revolting. When the season started there were hardly any shops or touristic infrastructure - the reason I really loved it.


In less than a month time though, back in 2008,  a cruise terminal was built up. The same souvenirs and gifts like at any other destination in the Caribbean were sold, supposedly belonging to the same vendors. Buses were installed to go to private beaches and private resorts organized by the cruise line. Hardly authentic. Since 2008 I suppose Roatan has changed even more, maybe even looking like a second Cozumel (Mexico). Is it a miracle if the population finally reacts? If 3000 people would invade your foregarden suddenly and then vanishing after a few hours leaving traces everywhere, you'd be beaming with joy, wouldn't you? It is indeed a miracle that the hondurians did not blow up a ship yet. I remember a scene when 1500 cruise passengers tried to get throught the city gate of Dubrovnik. Barely healthy IMO. But well....

Dienstag, 18. September 2012

Home – the beginning, the middle, ...



This morning my sister and me had a Californian couple ringing us out of bed. “Hi, my name is Werner and I was born in this place.” So they must have made a back-to-the-roots trip. As my hometown was a major port for emigration we got this museum for a couple of years now, where you can track the origins of your ancestors. Anyways, Werner was eager to see the garden. Our street is very narrow and colored old small houses are lined up close to each other. All together look harmonic and cute but each one of them on its own looks a bit meaningless from the roadside - All real beauty hidden in the yards. A shy street, paying respect to its name “street of nuns” J anyways, he told they had been keeping pigs in former dens, which now is a garden house. I know these old stories, as firstly all these houses were farmer’s houses. It was nice to see someone recognize the environment after 60 years because indeed a lot changed. 
My parents bought the house from my great grandma, who herself attached some bathroom and “set up” walls and what else she built and tore down when her husband was imprisoned in war, I have no clue, I just know that it was pretty wasted and my parents rebuilt like almost every bit and they actually never have stopped- still climbing the roof or mixing some three tons to straighten out the walls my great granny built. Fit as hell. One summer my dad put up another storey with his friends. 


When the roof top celebration thing was supposed to take place he had a car accident. Since then he couldn’t play football properly anymore, which had earned him money and lots of fun those days. Weird things always happened in this house. Whenever something good happened or something was fixed it used to kick back. Electronic devices didn’t last as much before as somehow now improved their life expectancy.  My sister and me always had some totally weird sleeping disorders, and well, lots of other happenings always lead us to believe that this 1890-ish built house is haunted, lol. Well, I know how it feels coming back after a year or so, and lots and nothing would have changed. But how will that all be in 50 years? Strange! Especially, when I was born and raised in the same house… and Werner coming back to a city that was 70% destroyed when he left, finding a 3-star version of burj al arab, some spacy buildings and all but the facades of the street where he had lived has stayed almost the same. Well, I am going to ask him like a thousand questions…

Sonntag, 2. September 2012

Get2Play @Startup Weekend Hamburg 2012

On June 13 Candy asked us some questions about how we experienced start-up weekend 2012 in Hamburg (event blog). I did a write up before hand but did not manage to publish but to somehow delete it :( it was a list of all the skizzo fails I passed. Well, Now things of course have advanced. Tobias Rauscher is most likely taking part in an international music project and already started on the project design having teamed up in Berlin. Journey goes on with great people and experiences. So, eventhough in the past, now is the time to put forward these memories. 

1.) Skype ID: knorroxx
2.) Dates available for the Amen interview -  like Tobi (candy's write up about the chat)
3.) T-Shirt size: S
                                                                                                               
4.) present yourself: 
I did an MSc in Innovation Management in Valencia, Spain and worked there with the punk incubator becode and in Santiago with a bunch of desk surfing developers called agil-az. I saw many teams building up and failing and also some really great projects. The difference was mostly dedication and getting started right away. I had a social project called crewzable – an app for crew of cruise ships as I am ex-crew member and did my BA studies in cruise industry mgmt. My heart is in it I had a rather humanistic than monetary way of looking at the project and people could feel it. That’s why I supported Tobi’s team during the SW and am so looking forward to get2play.
In my spare time I am youth coach for gymnastics, do tricking and am part of an astronomy group. I got some professional education in mindfulness and cognitive reconstruction, lived in the US, South Africa, Spain and on ships and started my first freelancer jobs with 13.

.
5.) Startup Weekend Hamburg Questions?

participation: Non technical
previous start-up weekends: I went to startup live in Hamburg, on May 6-8. (I pitched and got through with crewzable)

What was the hardest part about the project?

Finding dedicated developers – When seeing Tobi I thought: “super charismatic guy with a great congruent idea. He’s not gonna need me. He needs developers”. But somehow they really seem to be a rare species… We sat together with two developer friends till late that first night. Both had heaps of work though.

Teaming up – I actually was in a different team so got a bit angry: “why didn’t I have more time to choose a team in the first place?” a problem that’s going to be solved with q-nect soon J. And honestly I kind of based my choice on superstion and was a bit influenced by past experiences which I wanted to make up to instead of going what my heart told me. I loved both experiences and all people in it. On saturday Tobi came to sit next to the team I had joined. I ended up working with him instead most of the time. Get2play just got me and I saw some things I still could help with. 





Sitting between two chairs – So, I was actually blessed to be in two teams since I learned double as fast but it also was a ttrigger for some major disfunctioning. before the final pitches I thought: “for which team do I go on stage now? Actually I do not want to go to any!” Worrying it may have an impact on the judges’ decision. So skizzo...
So, what I did instead was painting my nails. It’s becoming a ritual before pitches. In order to paint my nails I need to be calm. with shaking hands I can’t paint. I even changed dresses, that much confused I was. Felt over dressed for the rest of the night and then waiting for the train in the morning falling asleep at the station, missing the train, falling asleep in the train, missing the station (twice) and all without a rescunator…! Well, I decided not to be a chicken and went to both pitches. I may fail but never fail people! And I am glad I had made that decision.  

First Pitch with VeloDocs
Second Pitch: Get2Play
What was the best part about being at Startup Weekend Hamburg?
I did not expect Tobi to win! And I am glad to have found someone I can work super well with and we both see future perspectives in doing get2play. Taking off time!

Then: meeting the start-up community in Hamburg. great and talented people and everyone is so nice and interesting.
I am waiting excitedly for gadget café to set up a tekki SW regulars table at bunny&scotch to enjoy their godlicious muffins made of friendlyfood brought by youdeliver-ed listening to mycamp fm, whilst waiting for my laundry in green shower, qnecting to some bites of skill bar stealing news about gleanter and all others of this topmunity I luckily got to know J (don’t have the links) Hope to see many back soon. The organizers were also awesome. Thanks for all!


What are your plans for the 1000€ that you have won? Get2play

Any last advice for teams attending a Startup Weekend event?
Go with your intuition and stick to it. Like Malboro says: don’t be a maybe. Smaller teams need you more than big teams and it is more fun to be with the people who take their dreams serious and are 1000% behind it. Even if you can’t identify in first place you may discover heaps more about it. And: clean up! Most of the organizers are volunteers and I saw them collecting hell a lot trash after us till late at night and next day. In that aspect we could have behaved a little less rockstar-ish. 


Last of all thanks thanks and big thanks!!! I never had that much publicity. Here is even a video :)