Freitag, 17. August 2018

En paradoxal musikpicknick i stereo långt borta men ändå så nära

Vi befinner oss på musikfestivalen Esteró Picnic helgen före påskveckan som i Spanien och Latinamerika heter Semana Santa. Festivalplatsen ligger långt borta från centrum i vid Calle (väg) 222 i norra Bogotá, Colombias huvudstad med sina ca 8 miljoner invånare och vars vägar har nummer i stället för namn. Festivalen uppskattade ca 70.000 besökare under helgen.  
Såhär började jag mina funderingar om musikfestivalen Estero Picnic i slutet av mars och nu när den stekheta festivalsommaren så gott som är slut och efter att vi firat Flow , tänkte jag föra er tillbaka i tiden för att reflektera över hur det kan se ut på en hipstermusikfestival i Latinamerika istället för att gotta mig i förra helgens Flowupplevelser



Veckoslutsfestivalen Éstero Picninc ägde rum den 23-25.3.2018 och kunde lika gärna vara vår egen Flow festival, Öya festivalen i Oslo eller Way Out West i Göteborg. Banden, det grafiska uttrycket, känslan, regnet och temperaturen (ifall det är en kall junifestival), köerna för att komma in på området och för att ta sig ut då programmet är slut, människorna och deras ålder och klädstil, ja och till och med biljettpriserna. Det känns verkligen som om det inte finns någon skillnad mellan att vara på urban hipsterfestival i Colombia eller i Norden. Min brasilianska fotograf Danilo Canguçu säger att min konklusion låter väldigt trist.


Är detta verkligen så trist och betyder det att den lilla bubblan av internationella urbana hipsters inte längre har några landsgränser och så väldigt stora kulturella identitetsskillnader? Kanske det men det handlar nog mest om en minoritet huvudstadsbor som vuxit upp med samma populärkultur. Den stora och svåra frågan är kanske hur tillgänglig populärkulturen är för gemene man i Colombia?


En endagsbiljett till denna musikpicknick kostade ca 300.000 pesos (ca 85 euro) och en tredagarsbiljett kostade ca 600.000 pesos (170€), med möjligheten att köpa VIP-biljetter till det dubbla priset. Biljettpriserna för Flow, Öja och Way Out West ligger på ganska lika nivåer.  I detta fall är den största skillnaden att en vanlig medellön i Bogotá ligger på ca 600-700€ då minimilönen är ca 250 €. Vi befinner oss också i ett av världens mest ekonomiskt ojämlika länder och de som har råd att gå på Esteró Picnic lever i en urban och priviligierad bubbla. De bogotanare som jag intervjuar är väldigt medvetna om denna motsägelsefulla verklighet. Det som verkar både fascinera och irritera är att man i Colombias större städer som t.ex Bogotá, Cali och Cartagena kan “leva som en europé” samtidigt som det utanför stadsmuren råder en helt annan verklighet. Detta är en version av svaren på min fråga gällande hur tillgänglig kulturen och populärkulturen är i landet Colombia. Det är inte jätte kul att sätta en sådan kritisk blick på denna festival redan i starten och det känns verkligen också som en projektion då jag själv bor och lever i denna privilegierade bubbla i hipsterkvarteret La Macarena i Bogotá.
Sanningen är att dessa festivaler är fullständigt kommersiella, scenerna har sponsorernas namn, mat- och dryckförsäljningen är också ett bra business samarbete med mera. Det är helt naturligt med dessa kommersiella villkor och behöver inte kanske kännas så kontroversiellt? Trots att vi kan njuta av en större ekonomisk jämlikhet i Norden så är denna sortens festivaler också till för främst en liten minoritet som också till största delen representeras av privilegierade urbana hipsters som tillhör generation Y.
Det är väl inget att skämmas för och musikfestivaler har ju sin grund i kärleken till musiken, skit nu i om förverkligandet går på kapitalismens villkor.


Ja det är nog för kärleken till musiken som de flesta är på denna festival och majoriteten av dem jag pratar med är här främst för att se Gorillaz.

                        Lina Ruiz, kulturarbetare från Bogotá såg mest framemot att se Gorillaz


Felipe Reyes jobbar med audiovisulla helheter för ett mediahus i Bogotá och under festivalen arbetade han med att filma bänd och intervjuer.

                  Melisa Garzon som arbetar med TV-produktioner i Bogotá njöt hela tre dagar på festivalen med sina vänner.

På fredagen var huvudartisterna The Killers, Lana Del Rey, Metronomy, The Neighbourhood och Milky Chance. The Killers konsert blev tyvärr nästan lika tråkig som Lana Del Reys melankoliska uppträdande. Lana Del Rey har en väldigt stark scennärvaro där hon rör sig som en mörk och sensuell diva. Men då hon sjunger samtliga sånger med samma monotona energi och då det verkar som om de flesta sånger innehåller orden: “die” , “high”, och “cry” blir det tillslut för mycket och vi måste avlägsna oss för att av en slump se fredagens höjdpunkt och bästa fest som bjöds av det elektroniska bändet Sofie Tukker. Fredagen avslutas med Metronomy vars syntetisatorers för höga ljud och tältets tråkiga energi blir en besvikelse.


                                                Sofi Tucker var fredagens höjdpunkt


Gorillaz intog den stora scenen sent på lördagskvällen och det blir också en välbeställd regnpaus under denna smockfulla konsert. Gorillaz är verkligen en makalös show med en mängd visuella effekter, en fantastisk kör och ett tiotal gästande artister. Vokalisten Damon Albarn ger generöst plats åt de gästande artisterna men han kunde gärna ha presenterat dem och tackat dem, fast för en äkta Gorillaz fan är gästartisterna kanske självklarheter. För att nämna ett par så gästas konserten av den Colombianska sångerskan Kali Uchis som själv hade sin konsert på Esteró Picnic tidigare under lördagen. Uchis är vokalisten för en av låtarna på Gorillaz senaste skiva. Denna senaste skiva är full av gästande vokalister och det finns också en låt som presenteras av självaste De La Soul som också hade en fantastisk konsert tidigare under kvällen och det blir en väldigt stark scennärvaro även när trion uppvaktar Gorillaz konsert.
Gorillaz vokalist Damian Albarn

Under lördagen spelade också bl.a. ett av Colombias kändaste bänd nämligen Bomba Estéreo på stora scenen för en fullsatt och entusiastisk publik. Lördagen avslutas med ett fantastiskt starkt uppträdande av det elektroniska bandet Bonobo.
Söndagens huvudartister var LCD Soundsystem, DJ Snake, Zoé och The National. Söndagens stora överraskning och bästa Rock n´roll bjuder bandet Royal Blood från England på som endast består av en gitarrspelande vokalist och en trummis. Den som tycker om musikgenren Champeta kommer alldeles säkert att gilla den bogotanska musikern Charles King som spelade för en festande söndagspublik inne i det stora tältet medan regnet öste ner utanför.

Det regnade precis alla dagar (inte hela tiden) under festivalen och de jag pratar med berättar att det alltid regnar på Esteró Picnic. Det är nästan alltid roligt att gå på festival, vare sig det regnar eller inte och också denna blev det en väldigt stark upplevelse, inte minst med tanke på att vi befann oss på ca 2600 meters höjd i ett nordiskt vår- eller kanske höstklimat och dessutom nästan mitt på ekvatorn.
Foto: Danilo Canguçu
TEXT: CARL LINDGREN
Tack för inspiration: Ny Tid

Keine Kommentare:

Kommentar veröffentlichen